torsdag 6 oktober 2011

Älskade lilla morfar

I tisdags ringde mamma & sa att om jag ville träffa morfar en sista gång så var det läge att åka dit nu. Hans sjukläge var oförändrat och dom fick ingen kontakt med honom. Så jag & lillebror åkte dit sent på kvällen.

Det var lite obehagligt att gå in i hans rum på onsdagen. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig.. Men han låg där i sin säng och andades, tungt men han andades. Och blundade. Vi satt och höll hans hand. Sen åkte mamma & lillebror för att äta lunch men jag stannade kvar. Så kom en vårdare in och satte sig på andra sidan sängen, vi pratade lite, skrattade & grät om vartannat. Pratade om livet, om morfar och hur han haft det på hemmet. Hon var så himla rar och omtänksam, det känns fantastiskt bra att han bott just där.

Sen hände något, han öppnade ögonen och var liksom vaken. Jag pratade med honom hela tiden & höll hans hand. Och han höll min. Det märktes att han ville hålla min hand. Jag sa att jag älskade honom, då tittade han på mig, lyfte sin varma lilla hand i min och tryckte hårt i min hand.. Det var så sorgligt & fint på samma gång. Lilla morfar.

Efter ett tag blev han lite orolig och jag frågade honom om han hade ont, då tittade han på mig på samma sätt och tröck 2 gånger i min hand. Det var så tydligt, och dom enda två gångerna han verkligen svarade mig.

Han fick medicin mot smärtan och vi satt hos honom hela dagen och han var lugn och sov ganska mycket på eftermiddagen.

Idag åkte vi dit för att säga hejdå..
Men hur kan man säga hej då till någon som fortfarande lever?
Hur kan man bara gå därifrån och lämna honom kvar?

Det var fruktansvärt svårt. Mamma är kvar hos honom men jag & lillebror skulle åka hem idag.
Men ingen av oss ville gå, släppa taget.. men tillslut var tiden kommen.

Vi tog farväl, det var så sorgligt.. när vi skulle gå vände vi oss båda om en sista gång & sa hej då morfar.. då tittade han på oss och lyfte sin lilla arm och vinkade till oss.

Kärlek. Så mycket kärlek. Och känslor. Massor.

Men jag är oerhört tacksam för att jag fick dom här två dagarna med min lilla morfar, det var så fint. Nu hoppas jag att han kan finna ro, att han är klar och redo att ta nästa steg. Att han bara kan få somna in..

Lilla morfar, Jag släpper dig, du får gå vidare.
Jag älskar dig.

/L.

3 kommentarer:

  1. Sitter här med tårarna forsande ner för kinderna! Vad sorgligt och vackert och stort och hemskt - allt på samma gång! Ni är en så fin familj Lina, DU är SÅ FIN!! Bra att ni fick ert farväl, men förstår verkligen att det måste känts omöjligt att säga hejdå.

    Tänker på dig, älskar dig!!!

    PUSS!!

    SvaraRadera
  2. Oj vilken stark text. Den berörde mig väldigt. Så fint och medvetna känslor Lina. Mina tankar är hos er och din morfar. Kram Cecilia

    SvaraRadera
  3. Som tårarna forsar....så fint skrivet,vackert men sorgligt på samma gång!All kärlek till dig o familjen!Kram/Malin

    SvaraRadera