Vi åkte. Till badhuset alltså i lördags. Och jag överlevde. Det var inte så att jag tyckte det var superkul att kliva i baddräkten men så fort vi kommit in till badet så var det glömt. Barnen hade roligt & jag var i gott sällskap kan man säga. Vi hade jättemysigt & jag tror ingen annan fick några bestående men av att jag var där ;)
Resten av dagen var jättemysig med fika i Vällingby & avslutades med middag borta hos några vänner som också köpt hus i Spånga. En jättetrevlig kväll & vi kom hem alldeles för sent. Tur att vi hade krypavstånd!
Ni märker va? Att det är i Spånga det händer! Det är där man ska bo!
Det känns sååååå lyxigt att ha många vänner i "hoodsen".
När man kommer från småstan så är man ju van att bara kunna "kvista över" till sina vänner. Det är inte så att man måste ringa 4 dagar innan och fråga om personen i fråga kommer att vara hemma på torsdag eftermiddag. Nej man bara går dit, öppnar dörren och säger hej. Slänger sig i personens soffa & äter upp dennes godis.
Så går det inte till i storstaden. Där är avstånden stundom enorma. Iallafall om man bor på varsin sida om stan. Då ska man inte vara förvånad om det tar 1 timme att ta sig hemifrån till sin vän. Och tro mig, DÅ ringer man på måndagen för att tala om att JAG kommer på torsdag eftermiddag & då tänker jag lägga mig i din soffa och äta upp ditt godis. Så se till att du är hemma & att du har en stooooor godisskål hemma också. Man kan ju inte riskera att personen i fråga inte är hemma lixom..
Oj vilket sidospår (som alltid) men nu börjar vi få en småstad i storstaden. Vi kan kvista över till våra vänner spontant och det är himla mysigt! Love it!
För att knyta an till hur jag kände mig i badhuset så dammade jag ikväll av mina jumpisar efter ett litet nätt uppehåll på 4 månader. Och tog en löprunda! Jumpisarna hittade runt & jag hängde på. Gud så skönt! Ska försöka fortsätta med det.
Kvällen som började så bra slutade tyvärr inte lika bra. Alice har fått sin allra första magsjuka... lilla hjärtat!!! Och jag känner mig som världens sämsta mamma. Hon hade ingen aptit vid middagen, Henry han bokstavligen vräkte i sig av middagen men Alice smakade inte ens. Hon ville inte. Sen kunde hon inte sova och sa att hon hade ont i magen. Det är allra första gången hon har kommunicerat hur hon mår så jag tyckte det var jättebra av henne. Men jag kopplade inte alls det till att hon skulle vara magsjuk. Jag hade verkligen inte en tanke på att det skulle kunna vara det. Nej jag trodde att hon var hungrig eftersom hon inte ätit nått ikväll. Och hon sa att hon var hungrig. Jag gjorde en smörgås men hon ville ändå inte äta den. Hon drack lite mjölk men sen var det bra. Så somnade hon om och när jag kom hem från min löptur så ropade hon, då hade hon kräkts ner hela sängen. Lilla hjärtegrynet. Jag tyckte sååååå synd om henne.
Men nu sover hon gott i vår säng så får vi väl bara vänta & se vad natten har ett erbjuda. Jag har myst & pussat massor på henne ikväll så jag ligger säkert halvrisigt till. Nåväl, jag hoppas bara att hon klarar sig lindrigt nu - för att kräkas det e tamme f*n djävulen. Det finns inget värre. Huga!
Natti natti!
/L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar