Men nu har jag börjat köra på igen. Tisdag, torsdag och söndag är springdagar och det skall mycket till för att det inte ska springas då. Ni kan säkerligen föreställa er att jag känner en lätt stress över att inte vara i form... Jag har ju aldrig ens sprungit en mil och om några få veckor är det alltså dax. AHHHHHH!!!!!
Jag har varit & hejjat på min svärmor när hon sprungit tjejmilen. Hejjat på passar mig utmärkt. Jag e bra på att heja: heja heja heja! Kom igen! Kämpa på! Ni orkar! Men att springa själv.. tanken har aldrig ens slagit mig. Jag springer ju inte. Men nu gör jag det. Egentligen helt emot min vilja men samtidigt så är jag jätteglad att jag gör det.
Jah, nu kör jag. Nu lägger jag i en högre växel! Om jag bara springer liiiiite längre varje gång jag springer så kommer iallafall milen närmre och närmre. I tisdags premiärsprang jag med Patriks iPod. Vilket Halleluja Moment. Så lätt det gick. Jag bara flög fram! Så nu ska den alltid med. Än har jag bara lyssnat på Bruce Springsteen men de är ju risk att det blir tjatigt att lyssna på dom 9 låtarna om & om igen. Har ni kanske några tips på bra "spring-musik"?
Här kommer bildbevis från Jungfruloppet, jag & svärmor, tryckande hetta, 6km, terrängbana. Å det var massa hala "rotben" (som dom säger där på öjn) överallt. Någon som hört talas om rotben? Nej jag tänkte väl det, men rötter - det vet ni iallafall vad det är. Sista delen på sträckan gick längs med havet vid Nyhamn, förbi vår sommarstuga - så där stod alla och hejade på oss. Så då fick man lite ny energi.
Alice var så söt, hon hade övat på att hejja innan och stod där så söt & sa:
heja heja heja mamma
Men jag höll typ på dö den sista kilometern jag hade ju aldrig sprungit så långt innan, och verkligen inte så mycket uppför... Så tro mig när jag säger det att det var på ren & skär vilja jag tog mig i mål. Hela långa helvettes backen mot mål kämpade jag samtidigt som jag gång på gång sa: jag ska klara det, jag ska klara det, jag ska klara det. Och det gjorde jag. Skönt! Det kändes viktigt, nu kunde jag bocka av "6 km".
Ikväll sprang jag i Sumpan, runt sjöarna. Det är en trevlig slinga på 5 km. När jag sprungit min 5a så kände jag mig nöjd. Äntligen klar. Jag är tyvärr en sån jäkla latmask. Men så på något sätt så hetsade jag mig själv att fortsätta ändå så till slut så hade jag sprungit 1,5 varv. Det var nytt rekord! Kändes bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar